Min yngste son har humör. Det ska gudarna veta. Nu har vi precis haft en dust här hemma. Min trevliga matlagningsstund med bloggning fick ett snabbt slut. Sonen kom in och var ledsen för att han inte fick vara med storebrorsan och en kompis och hoppa studsmatta. Eftersom studsmattan är grannens kunde jag inte gå in där och styra. Dessutom stod jag och stekte biffar. Han blev tokarg. Skrek så där tinitushögt. Han var så arg att han slängde iväg köksmattan, slängde ut kulor på golvet, sparkade på köksluckorna och kastade elvispen i golvet.
Gång på gång lyfte jag in honom på rummet och bad honom att lugna sig. Gick inte. Jag var förstås väldigt lugn och pedagogisk. Inte! Tålamodet är inte alltid på topp. Till slut lugnade han ner sig. Men då fick han minsann plocka upp alla saker han slängt på golvet innan han åt. Det gjorde han faktiskt.
Sen blev han så lugn och fin och gosig och skulle sitta i knät när han åt.
Det är inte lätt att vara liten.
Det är inte lätt att vara mamma heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar