Vet inte vad jag ska skriva...
Mötet. En rektor, fyra lärare, en psykolog, en sjuksköterska, en psykologstudent. Och så jag. Själv. Utan min man vid min sida. Tur att man har rutin nu och att jag kan ta fram den professionella sidan. Stå lite vid sidan om. Försöka ha en distans till det som händer och inte bli känslomässigt berörd. Jag lyckades även idag. Men tröttheten kommer efteråt. Hoppade över kvällsmötet på jobbet för att inte slå knut på mig själv.
Mötet gav ändå kraft. Känner mig trygg med deras kompetens och råd även om jag vet att det är lättare att säga än att göra. Nu får vi gå efter mottot skynda långsamt.
Nu måste jag sova. Till ljudet av en snarkande åttaåring som ligger bredvid mig. Det känns mysigt och tryggt.
Mannen får ta soffan i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar