Helgens vistelse i simhallen väckte funderingar hos mig vad gäller föräldrars engagemang i sina barn. Jag hade mycket tid att sitta och titta på folk. Ytterligheterna framstod tydligt. De som har lågt engagemang såg jag inte till. De följer givetvis inte med sina barn på tävlingarna. Motsatsen - den mest engagerade föräldern - satte jag t.o.m diagnos på. "Extreme supportive parent syndrome". Redan förra året fick jag upp ögonen för denne pappa då han hejade högljutt och intensivt på sitt barn. I år var beteendet ännu mer särpräglat. Vid varje individuellt lopp (totalt 7 st) utspelades samma scenario. Pappan började filma simmaren en stund innan starten och likt en sportkommentator pratade han lågt in i kameran; "Nu står Sanne på bana 4 och ska simma 100 meter fritt. Det kan bli en tuff match men vi hoppas att det ska gå bra". Efter startskottet var han tyst de första 10 metrarna sedan började han skrika högt; "Go Sanne, go Sanne, go, go". Tyst några sekunder sedan; "Push it, push it, push it". Åter tyst i några sekunder sedan kom det klassiska simmarhejandet "Happ, happ, happ, happ". Detta skriks varje gång simmaren har öronen över vattenytan och kan höra. Sedan upprepades hejarramsorna tills dess att simmaren gick i mål. Vann sinmmaren blev det ljudliga kommentarer som ex "Gött mos". Slutligen filmades resultattavlan. Varje prisutdelning som simmaren hamnade på första plats på pallen filmades, inte de andra.Jag undrar hur länge till simmaren kommer att tillåta pappans närvaro i simhallen under tävling. Kanske lite till men sedan i puberteten kommer simmaren garanterat att skämmas rejält och porta honom.
Stora P
4 kommentarer:
Jag säger bara en sak. Stackars barn!
Lilla P
Och jag blir alldeles bestört och tänker genast att det där barnet säkert bara får veta att det är bra just för att en prestation är bra, inte för att hon/han är bra. Det gör ont i mitt hjärta att se och höra sånt. Att filma när barnet vinner, och inte annars.
Jag hoppas att jag har fel, att barnet får en massa uppmärksamhet och kärlek även när det bara är. Jag hoppas innerligt.
Pappan verkar vara en ganska fin och varm personlighet trots allt så jag hoppas att det går bra.
Stora P
De där föräldrarna känner jag väl igen. Hysteriska, stressade och med skygglappar, ser bara den egna ungen och dess prestation. Fy för den sortens enkelspårigt engagemang!
Skicka en kommentar